Jag måste vara sjuk på nåt sätt. Jag tycker att mitt humör pendlar hela tiden, jag gör inget annat än mår dåligt känns det som. Och jag vill inte må så här. Men det känns som om jag bara grinar hela tiden. Erik säger att han tror att det är för att allt är samma hela tiden. Det händer aldrig något nytt, allt är precis som vanligt dygnets alla timmar. Jag får till och med dåligt samvete om jag åker till stan med Malva, för då kunde jag ju lika gärna ha varit hemma med Jasmine. Jag vet att jag egentligen får ta hand om mig, men när jag väl gör det får jag skuldkänslor för ATT jag gör det… det är de där jäkla skuldkänslorna som är boven till allt.
Jag har skuldkänslor för att Malva inte är ett ”normalt” barn, och att ingen vet vad som är fel. Jag har skuldkänslor över att jag tycker att det är jobbigt att mata henne var fjärde timme och varje gång tar minst 1 timme så ca var 3:e timme blir det ju då.
Jag har skuldkänslor för att jag tycker att det är jobbigt kvällstid då jag har TVÅ barn att ta hand om.
Jag har skuldkänslor för ATT jag känner som jag gör. För jag vet att det är fel att känna som jag gör! Och då får jag skuldkänslor för att jag vet att jag inte borde ha skuldkänslor.
Jag älskar min lilla bebis och då känns det som om ifall jag verkligen gjorde det skulle jag inte ha några skuldkänslor. Invecklat? Ja. Jobbigt? Ja. Och jag försöker att skriva ner det jag känner just nu, men det blir inte exakt så som jag menar… *suckar*
Jag älskar mina barn över allt annat! Det finns inget jag inte skulle göra för dem, jag skulle lätt ge mitt liv för dem. Så varför tar jag på mig skulden för något jag ändå inte kan styra över. Kan nån svara mig det?
Bli först att kommentera