Förlossningen

5/9-02 (17:00-17:30)
Efter att ha gått över 13 dagar, haft regelbundna värkar som avtagit inser jag att det inte kommer att komma någon bebis den här dagen heller. Så Erik och jag beslutar att vi ska åka och handla, så jag hjälper Jasmine att ta in hennes saker. Jag lyfter in hennes cykel i förrådet och det känns som om jag får en rejäl flytning, men jag tänker inte så mycket mer på det. Går och kissar och se att bindan är lite gul, men efter att ha hostat i flera veckor antar jag att det är urin, för mina mina muskler ”där nere” inte är vad de brukar.
Så vi åker iväg till Minuten på stan för att ta ut pengar.
Jag slår in koden och precis när jag ska ta emot mitt kort knäpper det till och det känns som om jag kissar på mig. ”Shit”, säger jag och tittar ner. Det har blivit en liten pöl på marken under mig. Det står folk bakom mig och de viskar…

Jag samlar ihop mina grejor och tanken slår mig att det här är inte urin, detta är fostervatten. För det känns inte som om jag är kissnödig och det slutar inte rinna!
Jag vaggar iväg till bilen och känner att folk stirrar på mig. När jag kommer fram så säger jag till Erik att ”jag tror att mitt vatten just gick”, och han blir (men försöker dölja det) nervös och jag får sitta på en plastpåse i bilen, för det rinner vekligen HELA tiden.
Vi åker förbi Statoil för att handla glass till Jasmine, som vi hade lovat henne så ringer jag till förlossningen. De tycker att jag ska komma in på koll. Sms:ar Hanna & Maria att nu är det nog på gång!

Vi skjutsar Jasmine till farmor & farfar och jag kramar om henne och säger att vi nog ses nästa dag, för mamma ska till doktorn och ta ut bebisen nu. Hon blir jätteglad och skiner som en sol. Sen åker vi hem för att hämta journalen och det nödvändigaste.

18:00
Kommer till förlossningen runt 18:00. Vi får rum nummer 3 och jag blir undersökt av barnmorska Marianne. Hon vill titta på min binda och se vad den har för färg. Jag visar den och den är gulgrön. *isch* Jag är öppen 1 centimeter.
Eftersom att jag inte har några värkar så tycker de att vi ska avvakta, men att vi ska stanna. På förlossningen är det tyst och lugnt och vi undrar om det inte föds några barn idag. Barnmorskan säger att det är vi och två till på hela avdelningen.
Erik åker hem för att frysa in lasagnen jag har lagat. Jag som var så sugen på lasagne! När han kommer tillbaka har han varit på Mc Donalds.

19:20
Jag blir inskriven. De kopplar till CTG och det ser bra ut. Det rinner rikligt med fostervatten fortfarande, men jag har inga sammandragningar. Eller jag har det, det visar CTG:n, men jag känner ingen smärta.

20:07
Första gynundersökningen. Jag är öppen endast 2 centimeter. Cervix är utplånad till 50%. Bm ringer doktorn som säger att jag ska ha CTG-registrering tills jag får starkare värkar, och eventuellt ska jag få värkstimulerande dropp.

21:28
Byte av barnmorska. Nu kommer barnmorskan Maria, som jag tycker verkar lite underlig. (Så här i efterhand kan jag säga att hon var bäst av dem alla)

22:14
Jag vill inte sitta i den hårda sängen längre utan vill sitta i fotöljen. Men av någon anledning så fungerar inte CTG:n så bra då, så jag får sitta bekvämt i ca 5 minuter innan de säger åt mig att lägga mig igen.

Doktorn kommer och tittar på CTG-kurvan. Jag börjar känna sammandragningar. Det molar och gör ont i ryggen, så jag får en varm rispåse att lägga där. Det känns jätteskönt!

23:20
Jag får värkstimulerande dropp.

6/9-02 (00:05)
Cervix är utplånad till 75%, jag är fortfarande öppen 2 centimeter. Eftersom att CTG:n funkar så dåligt vill de sätta en skalpelektrod på bebisens huvud istället. Det rinner gulgrönt fostervatten och Erik säger att det ser ut som kattspyor.
Sammandragningarna kommer inte så ofta längre, men när de väl gör det känner jag av dem lite grann.

00:36
Eftersom att den andra skalpelektroden inte fastnade ordentligt så sätts en ny. Det rinner fortfarande rikligt med fostervatten. Värkarna är oregelbundna men jag känner av dem nu. Jag vill vara uppe och gå i korridoren för att få igång värkarbetet, för jag får ingen ro. Men vi klarar av att gå ett varv, för ”registreringsapparaten” som sitter på mitt ben kanar neråt hela tiden vilket är otroligt störande.

01:42
Har korta men regelbundna sammandragningar. Känner hur det strålar ner i benen, och molar i ryggen och magen. Jag ber om att få smärtlindring och avslappning i form av akupunktur. Men trots akupunkturen är det svårt att slappna av. Andas igenom värkarna.

02:12
Värkarna gör ont nu och önskar att få prova lustgas. Det funkar jättebra tycker jag, känner mig hög som ett hus. Erik säger åt mig att lugna mig när jag sitter och småfnissar för mig själv.

03:20
Cervix är utplånad. Jag är nu öppen 3 centimeter och har regelbundna värkar. Jag sitter i sängen och talar om hur jag vill ha det. Jag vill prova olika ställningar på slutet. Vill bla prova att stå. Jag vill inte ha ryggbedövning om jag inte måste. Lustgasen fungerar fint än så länge.
04:10
Det fortsätter att rinna gulgrönt fostervatten. Inte mycket händer på CTG:kurvan heller… Doktorn höjer mitt dropp till 70ml/timme.

04:40
Nu hjälper inte endast lustgas, så jag ber om EDA (ryggmärgsbedövning) vilket doktorn godkänner. De vill prova att sätta en ny skalpelektrod vid nästa undersökning för det är störningar på CTG:n.

05:44
Nu har värkarna avtagit igen. De är svaga och kommer med långa mellanrum. Fortsätter dock att andas lustgas för att få in den rätta taktiken. Övning ger färdighet.

06:49
Nu är jag öppen 4 centimeter. Inte går det fort…
En ny skalpelektrod sätts. Har fortfarande oregelbundna värkar. Det trycker dock på mer i ryggen och smärtan där har återkommit. Kör på med mina riskuddar.
07:28
Jag minns att jag är trött men jag sitter på sängkanten. Ibland står jag upp och gungar, gör höftrullningar och andas lustgas. Det gör ganska så ont nu.
Får en ny barnmorska som heter Ann Sofi. Med henne finns barnmorskestudenten Catherine.

08:00
Nu är jag öppen 6 centimeter! Fostervattnet fortsätter att rinna. Jag har värkar med 2-3 minuters mellanrum som varar i ca 40-50 sekunder. Bebisens hjärta slår med 155 slag/min. Forstätter med mina höftrullningar. Det trycker på utav bara den.

08:15
Det gör ont överallt! Ligger på sidan en stund för jag mår illa.

08:30
Öppen 7 centimeter! CTG-remsan visar att jag inte har några värkar, fastän jag har det. De är dock svåra att registrera. Jag ställer mig på knä, hänger över sängkanten och andas i min lustgasmask.
Nu gör det så fruktasnvärt ont! Jag vet inte var jag ska ta vägen. Först känns det som om jag måste kissa, sen ändrar jag mig och säger att jag måste nog bajsa. ”Jättebra”, säger de i kör… Sen brister det för mig, jag kommer i otakt med lustgasen och bm-studenten säger åt mig att flåsa som en hund. Det gör så in i helvete ont att jag önskar att jag vore död. Jag börjar gråta. Vet inte var det kommer ifrån, men med en gång känner jag att jag måste krysta. Det får jag inte säger båda, det är för tidigt. Gör jag det så ”kommer jag inte öppna mig mer, och då kommer jag att gå sönder ordentligt och bla bla bla..” jag lyssnar inte. Tårarna sprutar och jag ber gång på gång att få krysta, jag bara MÅSTE krysta! Jag klarar inte det här annars. Jag måste!!
Bm-studenten säger nej, men Ann Sofi säger att ”nu Susanna, nu struntar du i vad vi säger. Nu är det dags att du lyssnar på din kropp”.

08:50
Jag byter ställning till sittande. Jag är nu öppen 10 centimeter, men jag har en liten kant som är i vägen. Eftersom att jag har krystvärkar säger bm att hon tänker göra ett snedklipp för att jag inte är öppen riktigt helt ännu. (Vad jag fick höra efteråt var att bebisens hjärtljud sjönk fort just då.)
Jag får äntligen börja krysta!
Jag hade glömt hur det kändes att krysta för fy vad jobbigt det var. Jag tog i och tog i och de berömde mig och sa att jag var så duktig. Så stark. Och krystvärkarna slutade aldrig, de kom och kom och kom. Det var ganska jobbigt att inte få vila. Men jag fokuserade på att för varje gång jag tog i, desto närmre bebisen kom jag.
Det funkade. Men så plötsligt mindes jag hur det var att föda fram Jasmine och minns hur hemskt det var när ”huvudet åkte in igen”. Barnmorskan säger att nu, i nästa värk klipper hon och jag tar i för kung och fosterland!

09:33
Plopp! Så känns det. Och jag tycker att det låter så. Känner mig lite knepig, för så där lätt gick det inte sist. Jasmine ploppade minsann inte ut.
Bebisen skriker hör jag och de lägger den på mitt bröst. Bebisen är gul, helt täckt med fosterfett och barnmorskorna tycker att det är lite märkligt med tanke på att hon är 13 dagar ”för sen”. Jag tycker att den är så liten och kollar först. Jodå, tio fingrar och tio tår. Jag ber Erik titta vad det blev för något, men jag vet inte om vi tittade tillsammans eller inte. Min första reaktion på att det var en flicka var: ”Titta Erik, våran Malva är här!”
Hon är helt perfekt, vår nya lilla bebis och jag vill bara bli lämnad i fred.

09:45
Moderkakan kommer, den ser helt okej ut säger bm.
Nu ska jag sys ihop, för jag har spruckit och blivit klippt. Blir sydd av både läkaren och barnmorskestudenten. De bråkar länge med mig tycker jag och det gör så ont att sy, trots bedövning, att jag får andas lustgas.
Malva ligger tätt intill mig i varma filtar, för hon är väldigt kall.

10:15
Jag är färdigsydd och vi vilar tillsammans.
Vi lägger Malva i hennes ”säng” och vi firar med den berömda ”kaffebrickan”. Aldrig har mackor med te varit så gott!
Vi väger Malva och jag gissar på att hon väger under 2700. Får nästan en chock när vågen stannar på 2350! Så liten! 48 centimeter lång är hon. Och hennes huvud är 34 cm.

11:10
En sköterska från BB kommer ner och skedmatar Malva för hon visar inget intresse att suga på bröstet. Hon är jättetrött, så doktorn kommer och bedömer henne och säger att han vill flytta henne till neonatalen för att få värme och näring, så hon ska bli piggare. Erik följer med och jag somnar.

13:00 Avdelning 35 – Neonatalen
Malva läggs i kuvös. Hon får dropp för hon har för högt HB.

16:00
Jag vaknar.Känner mig helt vimmelkantig. Tittar på sängen. Det är blod överallt. (Får veta senare att jag förlorat 850 ml blod) Det känns tomt, jag är helt ensam. Men jag är lycklig. Jag klarade det! Hoppas bara att bebisen är ok.
Går och duschar. Det känns som om jag ska svimma emellanåt, men jag är säkert bara trött efter förlossningen.
Jag vågar dock inte gå upp till neonatalen utan en utav sköterskorna skjutsar mig upp dit i rullstol. Det känns så overkligt.
Jag ser en stor kuvös och däri ligger en liten liten parvel. När hon låg på mitt bröst så såg hon inte liten ut som hon gör nu. Hon har en blå grej på foten som registrerar pulsen och andningen. Hon sover så gott. Vi sitter hos henne en stund, men sen får vi ett rum på BB, så vi går dit och gör oss ”hemmastadda”. Ringer släktingarna och talar om att bebisen har kommit, och förklarar hur det är och så. Med jämna mellanrum kikar vi in på avdelningen för att kika på vår underbara prinsessa.

2 Replies to “Förlossningen”

  1. […] lilla, stora tjej firar sin femte födelsedag idag och jag ska snart bege mig till stan och köpa det som är nummer ett på önskelistan – en […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *