Tillbaka


Hemma / söndag, juni 12th, 2011

Jag hatar pws. Fullkomligt hatar.

Jag har bestämt mig för att ge er vår vardag igen. Hur jäkla sjuk den är. Jag hatar pws. Den förstör inte bara Malvas liv, utan allas. Önskar att den inte fanns. Önskar att hon slapp vara hungrig och sökande jämt. Allt skulle vara så mycket enklare då.

Vaknade av att det luktade lök i hela lägenheten. Vet inte om hon ätit lök, men hittade ett ton med skräp i hennes rum. Två påsar med tomma, urslickade förpackningar.

Och hon skäms. Men hon kommer att göra det igen. Inte för att hon vill. För att hon måste.

Jag hatar pws.

3 Replies to “Tillbaka”

  1. Jag håller med. Vi har uteslutit socker, vete och mjölkprodukter helt och nu är det mer eller mindre under kontroll.

  2. Jag har en kusin som har pws. Hon är några år äldre än mig och när vi var små lekte vi väldigt ofta ihop och hon var då en av mina allra bästa vänner. Så blev jag äldre men hon stannade kvar i barndomen, så jag växte ifrån henne, inte medvetet utan det liksom bara blev så. Och jag kan nu bra många år i efterhand ha ett sånt dåligt samvete för det. Jag tänker att hon måste ha undrat varför jag inte ville leka med dockorna längre, för det hade vi ju alltid gjort. Och för den sakens skull har jag många gånger önskat att hon inte haft pws, för att om hon varit ”normal” hade vi vuxit med varandra och aldrig fått det där glappet mellan oss. Men samtidigt så älskar jag ju henne just för att hon är precis så som hon är dvs högljudd, tjatig, tycker att livet är en fest när vi köper glass och jag skojar om att hon absolut inte får berätta för en levande själ att vi gör det för då kommer de bli så arga på mig, att hon sedan bubblande av skratt ringer och skvallrar för min mamma vad vi gjort så att mamma måsta låtsas bli sur och oja sig över oss, att hon fortfarande vid 27 års ålder på dödligt allvar tror på tomten, att hon inte alls förstår varför man inte ska ha flera pojkvänner samtidigt. Listan kan göras väldigt lång.
    Hon smugglar också mat, har fått åka in på sjukhuset då och då för att hon ätit på tok för mycket saker på alldeles för kort tid. Och hennes familj har haft det väldigt jobbigt med just den punkten, och tyvärr blir det inte bättre med åren.
    Annars är hon en självständig dam, bor i en egen lägenhet i ett gruppboende, har varit förlovad flera gånger, går i ridskola, har ett jobb, har vänner, en bästaste bästis, älskar djur och djur älskar henne, broderar, stannar uppe till sent och tittar på skräckfilmer, åker färdtjänst som en gud, och spelar bingo.

    Och uppriktigt sagt så anser jag att hon gör hela sin omgivning till en bättre plats genom sin blotta uppenbarelse. Efter att ha träffat henne ler man och småskrattar för sig själv i flera timmar efteråt. Och utan sitt syndrom hade hon absolut varit en fantastisk person, men jag tror inte hon hade spritt lika mycket glädje runt sig. Vi ”vanliga” brukar nämligen vara mer sparsam med gläjdespridandet. Jag är så otroligt tacksam att jag fått chansen att få ha henne i mitt liv, jag skulle inte byta ut henne med något i hela världen.

    Jag förstår att det är svårt och att det ibland känns hopplöst, och att oron om hur det kommer bli i framtiden finns där. Men Malva kommer säkert precis som min kusin ha ett otroligt rikt liv med en massa kompisar, pojkvänner, hobbysar och en massa annat som kommer göra henne minst lika glad och nöjd som vilken annan tjej som helst.

    Kram!

  3. Vad härligt att höra om din kusin!

    Jag håller med. De är riktiga glädjespridare och trots att det varit (och är) jobbigt många gånger så skulle jag aldrig byta ut henne för den hon är. Man får så mycket på köpet när man har ett unikt barn.

    Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *