Vad gäller Malva och syndromet så känns det fortfarande bra. Många frågar nu när det gått ett par dagar och det värsta lagt sig som de säger. Men vi känner inte så. Det är helt ok att hon är sjuk, liksom, vi kan ändå inte göra något åt det och varför ödsla tid på att önska att det vore annorlunda?
Jag säger som jag har sagt till alla andra. Jag tror inte på Gud eller så, men jag tror att vi har fått henne av en anledning. Vi ska lära oss något utav detta. Så jag sörjer inte. Så här blir det ibland, och ingen vet varför. That’s life. Malva är inte mer annorlunda nu bara för att hon har fått en diagnos.
Trots detta är jag glad att ni finns och att jag kan prata av mig, men för den skull är jag inte ledsen över detta.
Bli först att kommentera