Proverna ja… de visade att jag är hypokondriker… för de var helt normala. Iallafall sa läkaren det, sen vet ju inte jag om de kollat mig alls, eftersom hennes prover kan ju ha varit normala så de kanske skippade att kolla mina… vad vet jag? Ska tala mer med honom imorgon, han kom med svaren precis när jag skulle gå till bussen, så det blev lite stressigt.
Tycker inte att det ser ljust ut att vi ska få hem Malva på permis. Hon kan inte hålla värmen speciellt bra, eller jo, hon ligger på runt 37 grader med värmesäng, men inte annars. Och så suger hon inte speciellt bra heller. Har lagt ner amningen, inser att det inte kommer att funka så nu testar vi med nappflaska. Hon tar ca 10 ml innan hon somnar och hon ska ha i sig 70 ml… så det verkar inte gå så bra heller. Usch, jag vet att jag låter så pessimistisk, men det är så svårt att vara positiv när inget går som man vill. Allt hänger egentligen på henne nu. Lär hon sig hålla värmen + suga så är det ju inga problem.
Och så känns det som om vi glider ifrån varandra igen, Erik och jag. Ett nyfött barn brukar ju föra varandra närmare, men efter att det här har hänt är vi båda trötta och irriterade över det mesta. Får vi bara hem henne snart så kanske det ändras. Vi är ju inte en hel familj utan henne. Och vi är ju ingen familj om hon är där! *ledsen* Och det finns ju ingen att prata med som verkligen förstår hur det känns…
Allt är så himla jobbigt just nu. Jag kan inte ens pussa min lilla flicka godnatt om kvällarna… för jag kan ju inte ”överge” min andra tjej. Jag saknar henne så det gör ont!
Och jag vet inte hur länge det dröjer innan jag bryter ihop totalt eftersom att jag håller skenet uppe och det tar på krafterna det med. Frågar nån hur det är så svarar man ju automatiskt ”det är bra”, annars får man ju sjuttioelva följdfrågor om varför det inte är bra… och det orkar jag inte. Så jag stänger in alla känslor tills jag exploderar. Inte speciellt hälsosamt, jag vet. Men sån är jag.
Bli först att kommentera