Jobbigt

Jahapp…så var sonden tillbaka igen 🙁 Malva går upp på tok för dåligt i vikt efter att vi tog bort sonden i fredags, så nu fick vi ta ett steg tillbaka och sätta in en ny sond igen. Visst, det är bra att hon går upp i vikt, men det känns som om man aldrig kommer ifrån det där sjukhuset. *suckar* Vi fick även ett pulver som vi ska blanda i ersättningen, med lite mer näring så hon ökar fort och bra som hon ska. Hon väger idag 2995 gram och är nästan 7 veckor… Nu ska vi flaskmata så mycket vi kan och sen sondmata upp till 75 ml 3 gånger i timmen! *jobbigt* Nu när allt började gå lättare så går det så här. *ledsen*

Erik jobbar som ett svin hela tiden, han är typ hemma och sover. Vi har ingen tid för varandra och det känns mer och mer som om vi glider isär. Jag är konstant trött och irriterad för att inte tala om ledsen. Det känns som om jag kommer att braka ihop närsomhelst. Det enda jag vill är att få lite stöd från min sambo, men nej, inte ens det kan man få. Jag tar hand om Malva dygnet runt. Han orkar kanske ta kvällsmålet vid 22-23 innan han somnar, om han är hemma tills dess vill säga. Annars matar jag henne ALLA mål, även på nätterna. Vi (Malva & jag) hämtar och lämnar Jasmine på dagis. Jasmine vill vara med mamma, och mamma endast. Hon vill inte bli åtsidosatt HELA tiden som det lätt blir eftersom att Malva kräver så mycket tid. Vi ”grälar” jämt Jasmine och jag. Hon respekterar inte ett ’nej’ och klarar inte av att vänta utan att bli totalt hysterisk. Då vrålar hon att hon vill ha sin pappa. Och det får ju mig att känna mig helt värdelös! Jag VISSTE att det skulle bli tufft med två barn, men situationen ser inte likadan ut för de som har bebisar som är ”normala” och inte behöver sondmatas och så som Malva gör. De flesta har dessutom en pappa som inte jobbar till sent på kvällarna. Jag vet ju att han inte jobbar över för att jävlas, utan för att han måste. Men allt känns helt värdelöst just nu och ibland undrar jag om det inte vore bättre att jag flyttade ifrån honom. För jag sitter, oavsett hur trött jag är, och väntar på att han ska komma hem och avlasta mig. Vilket inte alltid är självklart att han gör med tanke på hur han jobbar. Och visste jag att ingen skulle göra det kanske det vore lättare, så jag slipper det eviga väntandet. Men så är det ju det där största hindret… Jag älskar ju honom. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till, men det kan inte fortsätta så här för då går jag sönder. Magen har lagt av för länge sen. Jag hinner inte äta mat, så jag är glad över att jag inte ammar/pumpar.