Syndrom?

Så har vi varit på sjukhuset idag. (igår) Malva väger 3840 gram och är 56 cm lång.

Läkaren är övertygad om att hon har något slags ”syndrom”, fast hon vet inte vilket och hon har inga aningar heller. Malva är enligt henne mycket stillsam (hon var trött när vi var där så hon sov mest), hon tycker även att hon är muskelsvag… så vi ska stimulera henne så mycket vi kan. Hon följer en med blicken, men vi har inte fått något svarsleende än och hon är 2½ månad, så något ”fel” är det ju. Hon är annorlunda säger de. Vi ska stimulera henne ännu mer med massage, sång, färger osv för att se hur hon reagerar. Vi ska även få träffa en grupp som är specialister på barn som har svårt att äta. Vi talade om knapp. Så det är ett alternativ som vi förmodligen kommer att ta. Läkaren sa att barn som sondas länge via näsan blir slappa i muskelaturen i halsen, vilket innebär att de lägger av att svälja. Men då kan man få en knapp som de har i magen, så sondar man igenom den istället. Samtidigt som man ger välling via munnen såklart.

Eftersom läkaren tror att hon har något syndrom så har vi varit hos sjukhusfotografen idag och tagit bilder på Malva som barnkliniken ska ha i hennes journal, ifall de skulle hitta något barn som har samma ”problem” som henne.

Det känns lite overkligt alltihop. Visst är jag glad att de tar detta på allvar, men jag blir rädd ibland och undrar vad jag gjort för fel för att hon har blivit som hon är… och jag vet ju innerst inne att det inte är mitt fel alls. Jag har skött mig precis som jag skulle under graviditeten, bättre den här gången än förra. Och så går det så här.

Jag älskar henne såklart oavsett vad det skulle visa sig att vara. Hon är mitt hjärtegull, min gosan! Och hon och hennes storasyster är det bästa som hänt mig. Kan inte tänka mig ett liv utan dem. Så varför skäms jag nästan när jag måste förklara om och om igen att det kanske är ”fel” på mitt barn? För än så länge vet vi ju inte. Och alla vill ju veta vad det är som är fel. Allra mest vi.

Men jag vet inte om jag ska tro på det där med syndrom… Den enda avvikelsen man ser är att hon har liten haka. Annars ser hon precis ut som vilken bebis som helst. Dessutom har hakan blivit bättre och bättre ju äldre hon blivit och ju mer hull hon lägger på sig.
Läkaren skulle dock söka i databaser mm för att förhoppningsvis hitta fler barn som ”ser ut som Malva”. Men grejen är just den att mina kusiner, när de föddes så hade de väldigt små hakor. Så det gäller att försöka få några bilder av dem som vi kan visa läkarna.

Det som alltså är fel med henne är att hon har svårt att suga. Hon har svaga nackmuskler, eller alla muskler i övrigt men själva tycker hennes pappa och jag att hon har jättestarka benmuskler. Hon är ganska stillsam, ligger mest och tittar. Sover ganska mycket. Är inte intresserad av saker, har inte visat svarsleenden,jollrat eller något sådant. Fast hon har precis upptäckt sin tunga och ligger och har ljud för sig när hon ”pratar” med sin kaninmobil ovanför spjälisen.
Däremot säger hon ifrån om något inte är till hennes belåtenhet. Och det så man hör, inget ynka gnäll som hon gjorde förut.

Nej, nu måste jag gå. Matdags igen. 🙂